Om att löpa linan ut

Peter Weiderud tycker att vi ska göra Eid al-Fitr till allmän helgdag, skrev han på Brännpunkt häromdagen. Jag är mest intresserad av vad han säger i slutet:

Hur många nationella helgdagar kommer vi att ha råd med i det framtida mångkulturella Sverige? Troligen inte fler än idag, även om det skulle vara värt att göra en speciell nationalekonomisk studie om sambandet mellan ledighet och arbetslöshet. Och även om Eid al-Fitr är mest angelägen att göra till nationell helgdag, finns det såväl judiska, som katolska, buddistiska, hinduiska, ortodoxa eller sekulära intressen att fira andra dagar. I ett samhälle som gör anspråk på att vara mångkulturellt blir dessa gränsdragningar allt svårare.
Framtidens lösning ligger förmodligen i att växla in några av dagens svenska helgdagar till en personlig helgdagsbank av 2–3 dagar. Det skulle göra det möjligt för var och en att fira de viktigaste festerna, utifrån sin tro, sin etnicitet eller annan tradition. Utan religiösa eller kulturella traditioner att fira, kunde helgdagsbanken användas till födelsedag, bröllopsdag eller vårdagjämning

Jag minns ett samtal om det här för något år sedan. Om jag inte minns fel var det Emma N som lanserade förslaget på personliga helger. Jag minns också att jag var skeptisk.
Men jag har tänkt på det där. Och jag har någon vag känsla av att jag har hört om ett liknande system i Indien. Och jag har kommit fram till att det nog inte är så dumt. Jag tror inte att det räcker med 2-3 dagar. I Sverige har vi just nu 13 allmänna helgdagar, varav 8 kan infalla på vardagar och 4 är sekulära. 9 av helgdagarna är alltså religiösa, vilket i Sverige betyder kristna.
De icke-religiösa helgdagarna är nyårsdagen, första maj, nationaldagen och midsommardagen (alltid en lördag).

De kristna helgdagarna är trettondagen, långfredag, påskdagen (alltid en söndag), annandag påsk (alltid en måndag), kristi himmelfärdsdag (alltid en torsdag - extra bonus: klämdag på fredagen!), pingstdagen (alltid en söndag), alla helgons dag (alltid en lördag), juldagen och annandag jul.
Om man inte ska särbehandla kristna bara för att Sverige historiskt sett har varit ett kristet land, varför ska vi då särbehandla muslimer? Om muslimerna inte ska tvingas ta ledigt för att fira Eid, varför ska den kristne tvingas ta ledigt för att t.ex. fira pingst?

Alltså - varför inte ta steget fullt ut - ta bort alla de svenska kristna allmänna helgdagarna, eller i vart fall de som kan infalla på vardagar, och inför en pott för varje person boende i Sverige på motsvarande antal dagar. Bestäm också ett antal kalenderdagar som är helgdagsvalbara, t.ex. juldagen, eid, diwali, pesach osv. - religiösa eller kulturella helgdagar som är allmänt erkända - där arbetsgivaren/dagis/skolan etc inte får säga nej till att ge en ledigt förutsatt att man har pott-dagar att ta ut. För planeringens skull kan det vara bra att tex säga att man måste anmäla hela årets helgdagsval på en gång, antingen i slutet av året innan, eller, om man tex bytt arbetsgivare eller skola, när man börjar på aktuellt ställe. Eller, till och med, att man, i alla fall som huvudregel, får bestämma sig en gång per arbetsgivare. som då gäller för hela den anställningen.

Tanken är att alla dels ska kunna välja själva vilka helgdagar som är så viktiga att man vill vara ledig på dem, att möjliggöra kulturell variation, och att garantera att familjer/släkter kan vara lediga samtidigt om de vill. Om man bara tar bort helgdagarna och byter ut mot extra semester så tillgodoses inte det sista intresset - arbetsgivaren har nämligen fortfarande rätt att bestämma när arbetstagaren får och inte får ta semester, med hänvisning till arbetsledningsrätten.

Det skulle kräva utredning och innebära omställningar - men jag kommer inte på något bättre sätt att faktiskt ha ett neutralt helgdagssystem, ett som inte är etnocentriskt.

Kritiken brukar vara konservativ - "men, så här har vi ju alltid gjort", "det är viktigt med en känsla av samhörighet" osv. Frågan är ju om den buddist som sitter hemma på juldagen och äter fiskpinnar och har tråkigt eftersom allting är stängt över huvud taget är berörd av de argumenten. Hon firar inte jul nu heller - och känner sig då inte särskilt "samhörig" med de som gör det. Om hon vill fira jul - för att det är roligt kanske - så kommer hon ju att kunna välja att göra det även i fortsättningen.

Jag är inte heller orolig för att de traditionella svenska högtiderna inom överskådlig tid ska "försvinna". Majoriteten av svenska folket är födda och uppvuxna i Sverige med svenska traditioner, och kommer sannolikt att i huvudsak välja de traditionella helgdagarna.

Nationaldagen borde fortsätta vara allmän - vad är annars poängen med att ha en nationaldag över huvud taget?.

Midsommar, första maj och nyårsdagen kan jag tänka mig att ta med i pottsystemet. Första maj-kramarna kommer naturligtvis att protestera, men jag har aldrig riktigt förstått det demokratiska i att ha en helgdag för att fira en viss politisk ideologi...Sen är jag ju uppvuxen som blåbär också ;)

Bara lite ofredande

Ofredande. Det låter så harmlöst. Bara ofredande. Lite sexuellt ofredande. Ett nyp i baken på krogen kanske. Obehagligt och fel, men ändå rätt så ofarligt och något man glömmer ganska snabbt.

Göta Hovrätts dom i mål B 1659-11, den 2 augusti  i år:

Hovrätten finner följande styrkt. [Den tilltalade] har vid det med åtalet avsedda tillfället fört upp skaftet på en grillgaffel i målsägandens slida. Han har gjort det trots att hon har varit helt emot det och trots att han visste om detta. Hans handlande har varit en sådan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförlig med ett påtvingat samlag.

Påtvingat samlag. Det måste väl vara våldtäkt?

Det är emellertid inte styrkt att [målsäganden] - så som anges i gärningsbeskrivningen - på grund av berusning eller annars med hänsyn till omständigheterna har befunnit sig i ett sådant hjälplöst tillstånd som förutsätts i brottsbalken för våldtäktsansvar. Det är således inte heller utrett att [den tilltalade] har genomfört handlingen genom att otillbörligt utnyttja ett sådant hjälplöst tillstånd. Han kan därför inte dömas för våldtäkt.

Nej. Det är inte våldtäkt. Det är sexuellt ofredande.

Gärningen har emellertid inneburit att han har allvarligt ofredat [målsäganden] på ett sätt som varit ägnat att djupt kränka hennes sexuella integritet. Han har därmed gjort sig skyldig till sexuellt ofredande enligt 6 kap. 10 § andra stycket brottsbalken. Brottets allvar återspeglas i ett straffvärde som får anses svara mot ett fängelsestraff upp emot ett års fängelse.

 Brottsbalken 6 kap. 1 §:

Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år.

Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i ett hjälplöst tillstånd.

Det är det här som menas med att vi inte har en samtyckeslagstifning när det gäller våldtäkt i Sverige. Gränsen går altså inte vid att offret säger nej, utan vid att gärningspersonen tvingar sig till rätten att göra det ändå. Antingen med våld eller hot, eller genom att offret helt enkelt inte kan säga nej.

Efter våldtäkt i brottsbalken kommer sexuellt tvång (2 §), sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning (3 §), våldtäkt mot barn (4 §), sexuellt utnyttjande av barn (5 §), samlag med avkomling och samlag med syskon (6 §), utnyttjande av barn för sexuell posering (7 §), köp av sexuell handling av barn (9 §), och sen, något av en slasktrattsbestämmelse, sexuellt ofredande i 10 §:

Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, sexuellt berör ett barn under femton år eller förmår barnet att företa eller medverka i någon handling med sexuell innebörd, döms för sexuellt ofredande till böter eller fängelse i högst två år.

Detsamma gäller den som blottar sig för någon annan på ett sätt som är ägnat att väcka obehag eller annars genom ord eller handlande ofredar en person på ett sätt som är ägnat att kränka personens sexuella integritet.

Annars genom ord eller handlande. Det kan vara lite vad som helst. Både grova och mindre grova handlingar, så länge det inte passar in på någon av de tidigare brottsbeskrivningarna i kapitlet. Det är inte, kan man anta i alla fall, menat att förringa det offret har genomgått. Men ofredande. Det låter ju ändå ganska lindrigt.

Min uppfattning är att det, beroende på hur ordet ofredande klingar, är otillfredsställande att använda den brottsrubrinceringen på fall som det ovan. Det rimmar illa med min rättsuppfattning. Våld-täkt. Ta med våld. Det hörs ju på ordet att det krävs våld. Och kanske var det fullt tillfredsställande en gång. Kanske lät det rimligt. Men inte nu, inte för mig.

Gränsen borde gå vid samtycke. Om man inte vill, då ska inget heller ske. Om det ändå sker, då ska det kallas våldtäkt.

När produkter känns som infrastruktur

På svd.se kommenterade Jenny Maria Nilsson i förrgår Facebooks tramsiga prydhet - det faktum att all form av nakenhet är helt bannlyst på sidan.

"Bilden av Lyon som Fotografiska publicerat på sin facebooksida har museet själva med viss iver täckt med en så kallad vänlig ruta, för Facebook har nolltolerans mot allt naket. Ivern beror på att Fotografiska ständigt kommer att drabbas av nakenförbudet och nu vill ha debatt. Är det så här vi ska ha det? Ska detta ledande sociala media, som blivit en viktig plats för till exempel museer att informera sina besökare, radera naket oavsett avsikter?

Låt oss kalla saker vid deras rätta namn. Facebook är ett privat företag och de får ha vilka bestämmelser de vill. Anti-nakenheten är, i det här fallet, inget hot mot yttrandefriheten eller början på statlig censur. Men det är tramsigt, dumt och omoget"

Hon har rätt. Facebook är ett privat företag. Men det känns inte så. Det känns som infrastruktur. Som en gata eller ett torg. Själva facebook är inte poängen, för användarna, utan det faktum att våra kompisar finns där, att vi kan prata, skicka länkar till varandra, mikroblogga och på andra sätt umgås. Kan vi inte delta känns det som att inte få gå på vissa gator eller åka vissa tåg. Eftersom facebook, mail, och internet i stort är en förutsättning för att vara delaktig i så stor del av det sociala livet, samhället och kulturen tycker vi som använder det att vi har vissa rättigheter, utöver de man har som vanlig kund gentemot ett vanligt företag. De företag som tillhandahåller platformar för digitalt umgänge och informationsutbyte blir något annat än bara försäljare av produkter. Det är därför det blir så känsligt när apple tvingar tidningar att anpassa innehållet efter deras moral för att få sälja ipad-appar, när Facebook bannlyser naken konst eller Frankrike bestämmer att fildelare ska kunna förlora sin uppkoppling.

Det känns som att någon tar ifrån oss yttrandefriheten och tryckfriheten. För Facebook och smartphones känns inte som produkter, de känns som infrastruktur.


Problemet med moralexport, som en konsekvens av att alla de dominernade företagen råkar komma från samma moraliska och kulturella sfär (USA), tar vi en annan gång.

Såna där skitutbildningar borde man inte få läsa - eller?

Svenskt Näringsliv tycker att Studiebidraget borde variera med hur nyttig utbildning man läser, och att universiteten borde få anslag efter hur lätt studenterna får jobb efter examen. Uttalandet har fått kritik från lite alla möjliga håll. Nyamko Sabuni tycker att all kunskap är nyttig, Jens Liljestrand på DN tror att förslaget skulle leda till en brattifiering av humanioran och Håkan Juholt tycker att kreativitet är bra för tillväxten.

Har hitills inte sett någon som diskuterat saken utifrån perspektivet frihet och självbestämmande. Vilket är lite lustigt eftersom upprördhet över statens vilja att leka överförmyndare över vuxna människor annars brukar vara en blå paradgren.

För det är ju faktiskt det det handlar om - huruvida vuxna människor själva kan bli betrodda att välja vad de ska studera eller inte. Vilket Svenskt Näringsliv altså inte tycker, tydligen.

Sedan tycker jag väl i och för sig att det också finns en poäng i att bemöta argumenten kring vad som ger störst samhällsnytta. På den punkten kan man konstatera att det är väldigt svårt att veta i förväg. På kort sikt kan det verka klokt att bara utbilda strikt yrkesinriktat; arbetskraft för befintliga tjänster. På lång sikt riskerar man i så fall att ha utbildat en väldig massa skrivmaskinister precis innan alla skrivmaskiner byts ut mot datorer. En utbildning som lär en att tänka kritiskt och kreativt är bra mycket mer flexibel än en som lär en att använda en viss typ av maskin eller ett visst program. Två kurser som lär en att tänka på sinsemellan olika sätt ger en bra mycket mindre trångsynt människa än om man bara läst den ena. Många högre yrkesutbildningar, juristutbildningen till exempel, är en form av mild hjärntvätt - man ska läras in i ett visst sätt att tänka, det juridiska synsättet och den juridiska metoden. Att då ha läst något annat också, innan, efter eller under tiden, där man lär sig helt andra synsätt, kan vara väldigt väldigt nyttigt. Även om det råkar vara Harry Potter-kunskap.

Tigermammor och flumskola

Jag brukar inte läsa Expressen, men det händer någon gång ibland på bussen eller när man väntar på pizza om det ligger en tidning i närheten. För någon månad sedan läste jag en krönika av Britta Svensson där hon skrev om förslösad skoltid och att vara begåvad.

Därför blir jag förtvivlad när spetsutbildningar i teoretiska ämnen i högstadiet framställs som tortyr av tolvåringar.
Är det någon som har tänkt på att det kan vara precis tvärtom?
Det som var tortyr var att sitta i första klass på Norrbyskolan i Borås och redan kunna räkna, skriva och läsa. En bok med oändliga plustal under 5, 1 + 2 =, skulle göras klar.

Jag blev aldrig mobbad, som hon berättar om, men jag hatade småstegsmetoden vi hade i matten, jag läste ut varenda läsebok vi hade och jag slutade räcka upp handen på engelskan, för jag fick ju aldrig svara ändå. Utom i nödfall, när verkligen ingen annan ville.

På högstadiet fanns glädjepunkter i form av lärare som fattade saker. Men deras jobb var ju inte att lära mig någonting. Det var att strunta i mig och försöka få den stora gruppen elever att klara proven.

Jag var ingen plugghäst heller, jag var, och är, lat. Jag gjorde inte mer än jag måste. Hade vi inte haft prov då och då hade jag antagligen aldrig gjort en läxa, aldrig läst en skolbok utanför lektionstid och lärt mig ännu mindre än vad jag gjorde. Jag har aldrig varit ambitiös. Så naturligtvis är det delvis mitt fel att jag vet och kan så väldigt mycket mindre än jag antagligen hade varit kapabel till.

Men jag kan bli väldig avundsjuk på människor som kan tala flera språk, som kan matte, fysik och kemi på en nivå som jag bara kan drömma om fast de är yngre, som är duktiga och kunniga på riktigt. Och då känner jag ibland att stora delar av mitt liv har förslösats. All den tid i skolan när jag inte gjorde någonting vettigt alls. Om takten bara varit lite snabbare, kraven lite högre - vad hade jag kunnat då?

Idag läste jag om Amy Chuas bok, Tigermammans stridsrop, som handlar om hur hon drillat sina döttrar stenhårt för att göra dem till vinnare. Det låter hemskt, aom ett fruktansvärt sätt att leva och förhålla sig till sina barn.

Men, som det konstateras i Nina Björks artikel (som jag inte hittar på DN.se just nu), det verkar funka. I alla fall på så vis att döttrarna blir väldigt skickliga på väldigt många saker.

Jag tänker att det måste finnas någon gyllene medelväg. Ett sätt att ställa krav som låter barn och ungdomar utvecklas, men som inte blir knäckande eler kränkande. Att erkänna att kunskap och skicklighet är viktigt, och kräver arbete, men utan att kräva att alla är lika duktiga på samma saker, eller att bara vissa saker är värda att vara duktiga på. Och utan att mäta människovärde i duktighet.

Jag tror inte att vare sig återinförd studentexamen eller skolplikt från tre års ålder är svaren.

Tyvärr vet jag inte heller vad svaret faktiskt är. Men det känns som att en bra början vore att slå fast att det inte är en kränkning att försöka hjälpa någon att prestera bättre, att lära denne stava och att på ett konstrultivt sätt tala om vad som är rätt och fel - i de fall där något sådant faktiskt finns. Att slå fast att personen och personens prestation är olika saker. Och att det inte är farligt att sätta upp mål även för barn.

SL - ett föregångsföretag

För några år sedan, en väldigt varm sommar, hade Skånetrafiken affischer på stan; åk buss, vi har luftkonditionering. SL skulle kunna göra något liknande: Ta bastun till havet! Funkar på vintern också, förutom att SL inte kör då.

Stockholm, stad av mynttoaletter

Det är otroligt mycket roligare att shoppa när man inte är så in i bomben kissnödig, och vem har kontanter med sig nu för tiden egentligen?? Ni kanske skulle fundera på det, ni som äger alla galleriorna.

Jag såg en byggjobbare...

...från bussen morse. Han körde lastbil, hade häng på blåbyxorna och jättekängor. Och sådana där blå plasttossor som brukar finnas på dagis och vårdcentraler. Jag tänkte att där går han och känner sig tuff och kompetent, backar lastbil med släp... och så blir det lunchrast, eller han ska åka hem, och får syn på sina fötter, med de där blå plastslamsorna. Vad tänker han då tror ni?

Könsneutralt, javisst

På DN idag: Flicka frias från våldtäkt

"En flicka i övre tonåren, som åtalats i Ystad för att ha haft samlag med en 14-årig pojke, frias helt.

Flickan stod av lagtekniska skäl åtalad för våldtäkt mot barn eftersom pojken var under 15 år. Men tingsrätten betonar att han varken utsatts för våld, hot eller tvång, skriver Ystads Allehanda.
Enligt åtalet ska flickan och pojken ha haft sex tre gånger.

I och med att åtalet ogillades får pojken inte heller något skadestånd för kränkning."

Så många värderingar i den lilla textsnutten. Av lagtekniska skäl. Man inser direkt att åtalet var fånigt och onödigt, och att killen var helt med på att ha sex redan från början. Jag har inte läst domen och vet ingenting om målet - kanske var det så, kanske skulle det aldrig ha väckts talan, kanske var det helt frivilligt.

Men kanske ville han inte alls, kanske kände han sig kränkt. Vi vet inte, men DN, och TT, vet tydligen. Hade man vågat skriva så om det var en kille i "övre tonåren" som hade haft sex med en 14 årig tjej? Jag tvivlar.