Tigermammor och flumskola

Jag brukar inte läsa Expressen, men det händer någon gång ibland på bussen eller när man väntar på pizza om det ligger en tidning i närheten. För någon månad sedan läste jag en krönika av Britta Svensson där hon skrev om förslösad skoltid och att vara begåvad.

Därför blir jag förtvivlad när spetsutbildningar i teoretiska ämnen i högstadiet framställs som tortyr av tolvåringar.
Är det någon som har tänkt på att det kan vara precis tvärtom?
Det som var tortyr var att sitta i första klass på Norrbyskolan i Borås och redan kunna räkna, skriva och läsa. En bok med oändliga plustal under 5, 1 + 2 =, skulle göras klar.

Jag blev aldrig mobbad, som hon berättar om, men jag hatade småstegsmetoden vi hade i matten, jag läste ut varenda läsebok vi hade och jag slutade räcka upp handen på engelskan, för jag fick ju aldrig svara ändå. Utom i nödfall, när verkligen ingen annan ville.

På högstadiet fanns glädjepunkter i form av lärare som fattade saker. Men deras jobb var ju inte att lära mig någonting. Det var att strunta i mig och försöka få den stora gruppen elever att klara proven.

Jag var ingen plugghäst heller, jag var, och är, lat. Jag gjorde inte mer än jag måste. Hade vi inte haft prov då och då hade jag antagligen aldrig gjort en läxa, aldrig läst en skolbok utanför lektionstid och lärt mig ännu mindre än vad jag gjorde. Jag har aldrig varit ambitiös. Så naturligtvis är det delvis mitt fel att jag vet och kan så väldigt mycket mindre än jag antagligen hade varit kapabel till.

Men jag kan bli väldig avundsjuk på människor som kan tala flera språk, som kan matte, fysik och kemi på en nivå som jag bara kan drömma om fast de är yngre, som är duktiga och kunniga på riktigt. Och då känner jag ibland att stora delar av mitt liv har förslösats. All den tid i skolan när jag inte gjorde någonting vettigt alls. Om takten bara varit lite snabbare, kraven lite högre - vad hade jag kunnat då?

Idag läste jag om Amy Chuas bok, Tigermammans stridsrop, som handlar om hur hon drillat sina döttrar stenhårt för att göra dem till vinnare. Det låter hemskt, aom ett fruktansvärt sätt att leva och förhålla sig till sina barn.

Men, som det konstateras i Nina Björks artikel (som jag inte hittar på DN.se just nu), det verkar funka. I alla fall på så vis att döttrarna blir väldigt skickliga på väldigt många saker.

Jag tänker att det måste finnas någon gyllene medelväg. Ett sätt att ställa krav som låter barn och ungdomar utvecklas, men som inte blir knäckande eler kränkande. Att erkänna att kunskap och skicklighet är viktigt, och kräver arbete, men utan att kräva att alla är lika duktiga på samma saker, eller att bara vissa saker är värda att vara duktiga på. Och utan att mäta människovärde i duktighet.

Jag tror inte att vare sig återinförd studentexamen eller skolplikt från tre års ålder är svaren.

Tyvärr vet jag inte heller vad svaret faktiskt är. Men det känns som att en bra början vore att slå fast att det inte är en kränkning att försöka hjälpa någon att prestera bättre, att lära denne stava och att på ett konstrultivt sätt tala om vad som är rätt och fel - i de fall där något sådant faktiskt finns. Att slå fast att personen och personens prestation är olika saker. Och att det inte är farligt att sätta upp mål även för barn.